Hemma bäst?

Pappa är hemma från Haiti igen. Eftersom jag är i norrland denna vecka för att jobba på "huvudkontoret" kunde jag välkomna honom in i huset med pasta och kramar. Sedan följde allt ett ganska välbekant mönster:

1. Pappa håller med from och insiktsfull stämma en utläggning i stil med "tänk vad bra vi har det ändå. Att vi får äta oss mätta. Att vi har fred. Att vi bara kan gå till kylen och hämta mat när vi känner för det. Dumma svenskar som gnäller över skitgrejer hela tiden, det är som en ankdamm där alla bara kvackar över ingenting. Kvack kvack kvack.

2. (fem minuter senare) Pappa: - MenVA...?!??!!! Funkar inte min (tekniska mojäng)! Har du rört den?! Har någon annan rört den?! Nu har jag ju inget ljud till fotbollen! Men ÅÅÅÅÅHH!!!!

3. Pappa surar länge i soffan. Svarar på tilltal med låga, väsande ljud. Exempel: Jag, med försiktig, trevande röst: -Men... de i Haiti då..? Pappa: - muttermuttervääääääsfotbollenvääääs

Lyckligtvis fungerade espressonmaskinen. Efter en kopp var vi nästan tillbaka på steg ett igen. Men bara nästan.