Örrrrkar inte

Jag hänger inte med längre. Inte i nyhetsflödet, inte i nya händelser på min arbetsplats (lite bekymmersamt med tanke på att det är jag som ansvarar för att uppdatera vår hemsida) inte i vad som är "ny musik". Kanske för att allt känns som måsten. Jag "måste" ha "koll". På så mycket. Och det orkar jag inte. Så fast jag älskar exempelvis musik så går jag miste om en massa för att jag inte ids göra något som jag upplever att jag förväntas göra. I samma anda undviker jag in i det sista att gå upp ur sängen, klä på mig, äta frukost, prata trevligt, jobba, komma i tid, socialt umgänge och kollektivtrafik. Jag orkar bara inte inrätta mig i några slags strukturer som ska bestämma hur mitt liv ska se ut.

vårfest 2008

Vårfesten, i korta urdrag:

17.01 : Står vid glasdörren som leder till innergården. Ser ett bord med något som liknar saftkaraffer och chips. I ett hörn på en bänk sitter en mycket ensam man och "programmerar" någon teknisk pryl. Lägger handen på dörrhandtaget, tar bort den, lägger dit den, öppnar och går ut. Mellanstadiedisco-ångesten vilar tungt över scenen.

17.48: Sveper mitt femte "saftglas" - vodka med sprite och vitt vin. Den ensamma mannen är nu min bästa vän. Han frågar: Vad har du för drömmar i livet? Jag viker mig dubbel.

18.02: Häller ut ett glas vin över ägaren till kontorshotellet när vi ska hälsa. Ropar: Jag är inte full, jag har bara så svårt för att besämma mig! Ägaren går därifrån., jag vänder mig till min bästis och kvider: Vilken hand jag skulle sträcka fram alltså, jag kunde inte bestämma mig! Bästisen ser förstående på mig och tillägger: eftersom vi människor bara bryr oss om vad vi själva gör och aldrig noterar vad andra gör, så har han redan glömt vad som hände.

18.17: Letar efter buffén som ska finnas någonstans i huset. Min nya bästa vän frågar om jag jobbar för min pappa. Jag stirrar aggressivt på honom, utbrister: Är du en spion eller?! Han ser först förvirrad, sedan skrämd ut. Situationen känns under några sekunder tryckt. Jag säger att jag bara skojade, han svarar tyst att han nog inte ska dricka mer nu.

18.28: Jag går hem, skriker upprymt i telefonen att "jag är på vägen, någon av Stockholms alla jävla vägar, now you do the math!

18.45: Utekvällen är över. Ser film och äter melon.

Idag upptäckte jag att någon "kladdat" på P-automaten utanför dörren. Istället för Kontokort står "Köntokort". Så sjukt roligt att säga högt för sig själv hela vägen till jobbet.

all along the watchtower II

Får ni också ibland känslan av att ert jobb inte är ett jobb – det är bara ett sätt för ”staten”, ”kungen” eller ”vem det nu är som styr” att hålla ordning? Övervaka, förnedra, kontrollera och allt annat det skrevs om i 1984. Varje dag tycker jag mig se tecken på att så är fallet. Folks beteenden, kläder, sätt att interagera, det är sjukt helt SJUKT! Som en installation av mänskligheten, ett arrangerat konstverk som kommer att få recensioner i stil med: ”intetsägande och tråkigt som helt missar det som är mänsklighetens kärna”

Ett färskt exempel: på kontorshotellet där min organisation finns inhyst har man sedan flera veckor tillbaka tjatat om en ”vårfest”. Det finns två alternativ för hur detta kommer att gå till: 1) Prydligt artighetsdrickande och konverserande med hjärndött innehåll – sk ”mingel”. Sen går alla hem och tittar på teve.
2) Minglet övergår i skeppsbrott a la Finlandsfärja i muckartider och dagen efter har "ingenting hänt".

Nummer 2 hade väl iofs varit närmare någon slags sanning om allting, men jag har inge tvivel på att det är nummer 1 som gäller här. Nyss, när jag gick på toa, kunde jag se en av de där mingeltrevliga kvinnorna stå och rada upp champagneglas i fikarummet. Prydligt. I varje glas: en liten jordgubbe. Förstår ni hur sjukt detta är?!! Nej jag blir galen. Dags att gå ner på stan och köpa något, vadsomhelst.

I saluhallen på östermalmstorg idag: en man stannar vid köttdisken, säger bestämt och högt: Jag vill ha DÖD GRIS!

Fick mig att tänka på igårkväll då jag kände mig ungefär så - en hög dött fläsk, ensam i soffan. Inget på teve (förutom filmen om Tina Turner - den tragisk historien om ett hår) och alldeles för mycket tax free-choklad i skåpen. Sen blev allting svart.

Så idag ser jag detta sms som skickades till Juan någon gång under kvällen: "Jag har többleröne fulla dejanFEJAN!! Herregud vilket liv!

Ikväll slänger jag chokladen. Eller gömmer. Ja, gömmer blir det nog.

den mellanmänskliga interaktionen

mailkonversation med vår nya medarbetare i Norge (som jag aldrig träffat):

Jag: Jag hör av mig om texterna när de är klara

Hon: Du er en knupp!!!

Här sitter jag nu med en känsla av förvirring, obehag och lite, liiiiite för torra händer.

Alla utom jag vet hur det ska gå

Hemma igen! Valhallavägens monster drar förbi som otympliga rymdskepp utanför fönstret. Det skira morgonljuset, som i mitt fall alltid är lunchsolen, värmer parketten i sovrummet. Schlagern hjärntvättar hårdare än någonsin nu när vi närmar oss crescendot i Serbien. Det är denna tid på året som jag undrar mer än någonsin över mina eventuella genetiska kopplingar till en av våra schlagerkungar. För tänk om det är så? Tänk om det plötsligt ringer på dörren, jag öppnar och där står Björn med sin fantastiska näsa och säger nåt i stil med: Jessica, I'm your father! Join me, and together we'll rula this palejttbeströdda evenemang like father and daughter!" Konstigare saker har nog hänt. Påtalade möjligheten om mitt ursprung för min faster som tröstade med att "nej, du har ju sådana där små ögon, som din kusin"? 

 Tack? 

På jobbet igår: en av våra mest bakåtsträvande medarbetare använde en väldigt uppenbar "lilla gumman"-ton mot mig inför tre andra medarbetare (alla män) när jag försökte föra en seriös diskussion om matkrisen. Vad är problemet? Att jag är tjej? Att jag är ung? Att jag är så skrämmande mycket smartare än honom? Eller det är inte ens det det handlar om, skillnaden mellan oss var bara att jag satt mig in i ämnet medan han utgick från att all kunskap han behöver intogs på 70-talet och nu är det bara att softa och yra fram lite ogenomtänkta åsikter när andan faller på, enbart uppbackade av en växande fetmage och slapp surkuk. Jag tog min tallrik och gick. Gerd, som känner igen en växande bitterhet när hon ser den, log ett av sina sällsynta leenden mot mig.         

...och all obesvarad längtan som är som ett sår i dig II

Är i den lilla byn utanför Örnsköldsvik. På huvudkontoret. Här finns även en matsal där personalen förr i tiden serverades lunch. Numera micrar man den medtagna matlådan i personalrummet.

Här finns även en husmor, vi kan kalla henne Gerd.

När Gerd var ung och relativt vacker hade hon ett mål i livet: att bli missionär. Hon drömde om exotiska länder på andra sidan jordklotet, nya språk som sjöng i huvudet när man gick och lade sig för natten och mat som man kunde berätta om när man kom hem och bjöds på potatis och fläsk. Barn med chokladbrun hy, svarta varma nätter, en livsuppgift given från Gud själv.

Även Gerds syster drömde om detta. Tillsammans samlade de tidningsurklipp om andra kvinnor som fått åka, de unga och drömmande. Längtande. De hade lämnat sina små hembyar, lämnat det liv som känts utstakat och färdigt innan det ens börjat och sökt upp något annat. Kanske något bättre. Garanterat något eget.

När organisationen jag arbetar för bildades eftersöktes människor som ville arbeta som barnhemspersonal i Brasilien. På det första barnhemmet. Gerds syster sökte genast upp grundaren till verksamheten och intygade att hon var rätt kvinna för jobbet. Att Gud sagt till henne att detta var hennes kall. I bakgrunden fanns Gerd. Hon förstod att detta var hennes chans, att genom den nya organisationen skulle även hon få möjligheten att resa, att lämna hembygden och skapa en ny framtid. Tillslut närmade hon sig mannen, grundaren, chefen, och bad om att få åka även hon. Till Kenya kanske? Hon hoppades och längtade. Det var ju ändå hennes kall.

1970 åkte Gerds syster till Brasilien. Hon bilade 100 mil genom det enorma landet, lärda sig portugisiska, tog hand om barn, blev kär, slutade vara kär, upplevde de varma nätterna och det nya livet. Gerd blev kvar hemma. "Vi behöver någon som kan vara husmor", förklarade grundaren. "Någon som lagar mat och sköter markservicen".

Och så blev det. Idag träffade jag Gerd och hennes syster på kontoret. Gerd uppträdde som vanligt hätskt och öppet agressivt mot personalen. Muttrade över att någon lånat ett vattenglas till sitt kontor utan att ställa tillbaka det. Blängde på någon som skämtade om den nazistiska ordningen i hennes kök. Mumlade och fnös. Gerds syster var som vanligt väldigt glad och trevlig, skrattade och nynnade.

Dagarna som var

Sjukdomshistorian fortsätter. I veckan hade jag det stora nöjet att återigen få besöka den lilla ön med det stora hjärtat - Åland (egen slogan!) Resan var betydligt trevligare än förra gången tack vare sällskap av Juan och "det andra paret", samt 500 70-åringar. Lovely! Istället för att gå in på särskilt många detaljer bifogar jag här det mail jag nyss skickade till den läkare som fixat in mig i det Åländska sjukvårdssystemet:

Hej Dag!

Alla prover tagna, ingen huvudvärk eller ryggvärk den här gången! Så det gick ju jättebra. Läkaren Mats-Ola var mycket sympatisk och duktig. Mindre duktig var min pojkvän som plötsligt antog en grönaktig färg i ansiktet och svimmade när situationen blev alltför otäck (ungefär när nålen blev synlig) och stal sköterkskans och Mats-Olas uppmärksamhet i några minuter. Det blev framstupa sidoläge osv medan jag låg på britsen och kontemplerade livets tragikomiska gång. Om du talar med Mats-Ola kan du hälsa att jag inte menade att förlolämpa er nationalskatt "mumintrollet". Det är inte alls en skrämmande karaktär trots dess bisarrt stora huvud/nos och har inte givit mig några barndomstrauman.

Tack igen och igen för hjälpen
Jessica

Den där näsan...

...den där näsan!!!

livet är inte en schlager

Onsdag. Regndag. Tråkdag. Inget på teve och Juan ska på ”kth-spex” (usch!) i kväll. Jag kommer inte fråga vad som hände för att slippa lyssna på historier i stil med ”…och så kom kårordföranden upp på scen utklädd till krabba med kockmössa och sjöng en låt om tidelag” osv.

Nej, jag kommer nog att sova ikväll. Det är en sån dag, dvs fysiskt dålig dag. Är så trött och gammal kärring i kroppen att jag undrar vad poängen med att finnas egentligen är. Inte på ett ungdomligt "vad är mening med allt"-sätt utan på ett gammalt, bittert "det finns ingen mening med allt"-sätt.

Det var enklare när man kunde identifiera allt dåligt i ens liv som ett resultat av sin olyckliga barndom, vråla: ”Björn Skifs är kanske min pappa men jag får aldrig veta sanningen” och så var det bra så. Utagerat. Nu skiter jag i vilket och tänker bara att mamma måste ha varit osedvanligt uttråkad av sitt religiösa förortsliv när hon hintade att så kunde vara fallet:. ”jo vi var ju ihop, Björn och jag, och sen träffade jag din pappa precis efter… väldigt nära därefter… ja nä jag vet faktiskt inte? Och du gillar ju också musik?”

MEN INTE SCHLAGER!

Ungefär som att schlager är något biologiskt. Nedärvt från amöborna som även de uppskattade att svassa runt i glitterfodral och jucka mot mickstativ. Vad vet jag.

Förresten så lessnar man väldigt snabbt på att som urban 27-åring googla på ”björn Skifs” och jämföra näsor.

...och att referera till bröst som "tuttar"! Iuuh!

obehaget

Försökte ringa min faster Ulrika nyss. Medan signalerna gick fram (detta sorgsamt ensamma, monotona ljud!) kom jag att tänka på att hennes första man brukade kalla henne för "pullan". Jag rös av obehag, på samma sätt som jag ryser vid tanken på ord som "pulla" "pilla" och "killa". Det föder liksom otydliga associationer till perversioner och allehanda förbjudna buskisföreteelser, allting höljt bakom mystiska drömslöjor jag varken kan eller vill nå bakom. Som när man var liten och såg något barnprogram som bara kändes så fel så fel, men man kunde inte beskriva varför. Kanske var det något i färgsättningen (rosa-rött upplevde jag som ytterst skrämmande) eller tonfallet som exempelvis Staffan Westerberg använde när han konverserade med de där två yllesockorna. USCH! Tänk dig att stå ute en synnerligen het, kvalmig sommardag som får svetten att rinna över ryggen, och så väser någon bakom dig: ”tjena pullan”. Ah!

Odenplan, klockan 09.34

Idag har vi varit med om en magnetröntgen. Kanske det närmaste jag kommer komma science fiction IRL. Välkomnas in i undersökningsrummet av läkaren som ser ut som någon från Gudfadern. Kanske på grund av hans buskiga armar. Ser en brits som ska skjutas in i ett rör. Anordningar som ska spännas runt mitt huvud. Får ett par hörlurar (skogsarbetarmodell)samtidigt som läkaren tar fram en nål som snart kommer hamna i min arm. Sköterskan ropar från något som jag här tänker kalla kontrollrummet:

Sköterskan: - Vad vill du lyssna på?
Jag: Ingenting med reklam! Eller schlager! Eller så kallade radiohits!
Sköterskan: P1?
Jag: P1 blir utmärkt.

Stirrar på nålen. Som närmar sig armen. Känner bröstmusklerna spänna sig som små hamstrar innan flykt. Andningen känns väsande och vulgär.

Läkaren hejdar sig, ser förvånat på mig, säger:

- P1? Du som är så ung?

Jag: (högt och aggressivt:) ...OCH LYCKLIG!

Så var vi här igen. Otillräckligheten. Jag är oftast nöjd, men ibland så kommer det en käftsmäll och så ligger man där och vrider sig i jag-skulle-kunna-vara-så-mycket-mer-plågorna. Tecken just nu på att jag kunde vara bättre om jag bara jobbade på det:

1. Min mage. Det låter så jävla aftonbladet-bilaga, men faktum är att bikinisäsongen är på gång. Hur ska jag kunna värja mig mot det?

2. Katrine Kielos. En 24-årig tjej, just nu vikarierande chefredaktör för Dagens Arena. Frilansar åt tex Expressens kultursida. Nyss släppt boken "Våldtäkt och romantik" som fick ett uppslag i DN i helgen. Alltså man vill ju bara kräkas upp frukosten och dö!

3. Martina Lowden. Fortfarande. Läskigare än så blir det nog inte.

4. Den här bloggen.


Det är förövrigt väldigt o-unikt att som ung tjej sitta och gnälla över magformen och avundas de som lyckats bättre. Vad som faktiskt är unikt med mig är att

Läkare ett: Du är helt frisk, det ser jag ju på provsvaren. Om du fortfarande mår dåligt så råder jag dig att gå ut och jogga!

Jag: Men... jag orkar ju knappt gå i trappor? Jag är ju inte dålig-kondition-trött, jag är sjuk-trött!
Läkaren: Jaha, ja, men spring ändå. Eller så är du väl bara en sån som är trött och yr, ungefär som att vissa har hemorrojder!

Jag: Jag skulle hellre ha hemorrojder. Snälla, kan jag få byta det här mot hemorrojder!?

Läkare: Eh nej

Läkare två: Du behöver hjälp, men eftersom dina symptom är diffusa är det svårt att ställa en säker diagnos. Jag kan boka en tid för ryggmärgsprov på Åland om en vecka, så går vi vidare därifrån. Det kommer kosta 500 kronor.

Läkare tre: Du behöver hjälp, men dina symptom är diffusa men jag tror ändå det är borrelia. Jag kan boka en tid för konsultation och antibiotikabehandling här i Tyskland i Juni. Du måste bo här i en-tre veckor och få intrevenös antibiotika varje morgon, 30 euro per tillfälle. Konsultationen kostar 150-200 euro. Vad boendet kostar vet jag inte.

Hur skulle ni ha gjort?!?

Och om jag åker till Tyskland - någon som vill henka? Jag kommer nog inte kunna dricka öl men det finns säkert något litet museum med dokument över Pforzheims tillblivelse, schnitzlar och någon lokalt tillverkad ost. Hakuna matata!

Vi har en Jack Russel på jobbet. Han gillar mig, jag gillar honom. Om han var en människa skulle vi nog festa jävligt trevligt tillsammans. Så tänker jag ibland när jag kliar honom på magen. Du och jag, lilla vovven, vi skulle dansadansadansa tills det värker i fötterna och dricka öl.

Lyckligtvis så känner jag människor jag kan göra detta med också. Men ändå. Jag och terriern, alltså jag vet att det skulle funka.

jag vill bara säga igen att jag tycker det är BRA att positiva saker från Afrika lyfts fram. Jag bli bara så schizofren av att klockan fyra läsa om länder i (främst södra) Afrika som svältdrabbade, och klockan fem se Afrika som modetrend

Hello Africa

Jag känner mig lite kluven till det här som kallas för "african chic" - alltså den där trenden där vi ska klä oss i afrikanska färger och mönster. Givetvis är det jättekul att Afrika äntligen får förknippas med något positivt, men samtidigt... Att se Afrika användas som ett fashion statement, samtidigt som en majoritet av länderna här befinner sig i den största matkrisen på 30 år... ja, det känns märkligt.

Det kan ju såklart bero på mitt jobb. Just nu består detta av att varje dag läsa om och skriva artiklar om matkrisen i världen. Detta är, kortfattat, vad som pågår:

Under de senaste åren har priserna på baslivsmedel som ris, majs och vete fördubblats, eller till och med mångdubblats. Antalet fattiga i världen har som följd av detta ökat kraftigt, då alltfler plötsligt inte har råd med mat. De som redan var fattiga är såklart chanslösa. I ex Haiti äter man lera för att dämpa hungersmärtorna. Förutom att folk svälter (FN beräknar att 100 MILJONER fler människor nu kommer sättas i hungersnöd) tvingas de även ta sina barn ur skolan och skita i sånt som hälsovård om det skulle behövas. Allt för att spara resurser till mat. De som försörjde sig på att sälja mat sätts i konkurs då ingen har råd att köpa. Och så vidare. Det hela kallas för en "tyst tsunami" och vår tids stora utmaning. Bovarna som nämns är biobränsle, Kinas och Indiens växande medelklass som vill äta oftare och mer samt KÖTT nu när de har råd. Samtidigt är dollarn svag så man får inte mycket för pengarna längre, oljan dyr så det kostar mer att producera och frakta livsmedel. På toppen av detta har vi extrema väder som slagit ut eller försämrat skördar världen över. Upplopp har brutit ut i bland annat Haiti, Mozanbique, Egypten, Mexico, Senegal, Kamerun och Indonesien. Demokratier och fred kan komma att hotas.

Så, ja. Efter att ha suttit och skrivit om detta en dag och sett bilder på kvinnor i som knäfaller inför matutdelare, så kändes det helt rätt att traska in på Lindex och kolla in deras "african chic"-kollektion. På planschen i entrén uppmanas jag av en smal, blond tjej att "sätta ihop min egen afrikanska look". (Den enda kopplingen hon hade med Afrika var väl förmodligen att hon borde få i sig mer mat.) Det är lätt att känna sig trasig som människa.

Men som sagt. Kul att Afrika sammankopplas med något fint. Men vad jävla bisarrt det är att när kontinenten väl uppmärksammas i denna utsträckning så är det för att det är fashion. Som rika västerländska företag tjänar på. Samtidigt som Kunta Kinte & c:o äter gräs. Nej det är bara för mycket.

Ps. men jag kommer absolut att köpa kläderna Ds.

also true

mamma är galen också. Vem av dem undrar någon kanske nu. Den biologiska, svarar jag. Kanske dumt att säga för mycket, men det är svårt att låta bli. Kanske tar bort detta inlägg lite senare när jag fått dåligt samvete. Men hursomhelst: hon ringde och väckte mig, alldeles uppspelt, och frågade om jag ser på desperate housewives. Ja, gör du? svarar jag, du är ju med i Livets ord? (det sista tänkte jag bara). Sen följde en konversation som gick ungefär såhär:

- Har du sett den där lilla mörkhåriga homosexuella killen? Som hjälper Gabby med skönhetstävlingar för barn?

- Ja? (var ska detta sluta?)

- AH! Han var en av mina bästa bögkompisar (hennes uttryck!) när jag bodde i Californien! Jag mailade honom igår, han blev skitglad! Sen mailade jag igen och berättade att jag var gravid när jag kom hem. Det var hans barn.

- (förvirrad, känner en huvudvärk smyga fram) Men.. han är... du är.... Jag menar... sa du att det var hans barn?

- Ja, och han svarade: Really? Was it mine? Men, nu tror jag faktiskt inte att jag mailar honom mer. Våra livsstilar är alldeles för olika. Men tänk, vi hade kunnat få åka på spa i Hollywood annars, han äger ett par. Skitstora, bara för kändisar, typ hon... ja jag vet inte, nån som varit gift med Brad Pitt.

- (förvirrad, nyvaken, huvudvärk) ...men nu blir det inget med det?

- Nej, det blir det inte. Men vill ni komma hit på middag i helgen?

It's funny because it's true!

Tisdagkväll. Ligger i sängen och försöker psyka Juan som pluggar genom att imitera en mupp: gapande mun och vickande ansikte. Det är då han säger det:

- Du är miss Piggy! (kort paus, sedan tillägger han:) ... och jag är Kermit!

Omedelbar insikt: Herregud det är ju så sant! Jag är grisen och han är den lilla grodan! Ni som sett oss tillsammans, visst är det sant!?

Fräscht alltså!

Man vill ju vara så trevlig. Snygg, professionell och lagom. Nystruken skjorta, "trevligt att träffas"-prat vid kaffemaskinen i personalrummet och så vidare.

Man vill inte, inte, frustskratta åt något av sina egna skämt så en en liten, men ack så synlig och vidrig liten snorkråka som bara väntat på rätt tillfälle att göra entré, hoppar fram och landar på pappersbunten man håller i. Framför den nya medarbetaren.

Det vill man inte.

Ett av mina första hatobjekt (jag minns det som igår)

"Strike first. Strike hard. No mercy."

Såg de verkligen så här trevliga ut?

"

äcklet

Långhelg var det också. Synd att jag var tröttare än begagnat tuggummi 58 % av tiden och bara ville ligga ner och hata alla friska människor.

Men det hände bra saker också, som lördagskyssarna med Juan i soffan efter frukost:

Jag: Är jag äcklig nu?
Juan: Nej, varför då?
Jag: För att jag har munnen full med ost!
Juan: Nej nej. Är jag äcklig?
Jag: Nej, varför då?
Juan: För att... för att jag är jag

Sökes:

var finns du, trevliga samt smått griniga tant med förkärlek till lättskötta krukväxter och nybakt toscakaka, vars barnbarn aldrig hälsar på? Jag är en ung tjej som saknar en farmor och som gärna lyssnar på dina osammanhängande samt förvirrade och rasistiska utläggningar om vår dekadenta samtid. Jag tycker om långsamma rullatorpromenader, fikastunder med för hett kaffe och politiskt inkorrekta kommentarer. Tillsammans kan vi mixtra med innehållet i dosetten, gnälla över utdragna sjukdomstillstånd samt deltagarna i valfri dokusåpa. Ju bisarrare klädsmak du har desto bättre.

Hör av dig till "farmor sökes".

Utbilda mig!

...för det är en sak jag inte förstår. En, enligt många, väldigt grundläggande och självklar sak dessutom. Det handlar om att demonstrera på första maj.

Varför gör vi det? Är det bra? Vad har det för funktion?

Missförstå mig rätt. Jag älskar, älskar folkrörelser. Gräsrötter. Engagemang och "nu jävlar". Jag blir tårögd när jag ser haitier vandra och sjunga i grupp mot presidentpalatset för att de vill ha mat, eller när jag läser om hur Barack Obama lyckats mobilisera marginaliserade samhällsgrupper som aldrig röstat tidigare. Kvinnor i Colombia som slutligen fått nog av att utsättas för våld från militär och gerilla och ger sig ut på gatorna, skrikande: "kvinnokroppen är inget krigsbyte". Människor som tror på något, som vill något, som organiserar sig och kämpar för något.

För mig är demonstrationstågen på första maj inget av nyss nämnda saker. För mig är detta inget mer än en ritual, en tradition, ungefär som att fira jul eller äta rutten fisk. Det är trevligt, särskilt om det är fint väder, och det skapar en känsla (om än flyktig) av samhörighet. Det känns fint på något sätt. Och just därför förstår jag det inte. När något är "fint", "trevligt" och "tradition" - kan detta något verkligen vara det som jag förknippar med demonstrationer? Om jag ska demonstrera ska det ju vara för att jag vill ändra på något, inte för att dagens datum säger att jag ska det! Typ såhär: person 1. - Ska vi gå ut och demonstrera mot våldet mot kvinnor? person 2. - Va, nej, men det är ju bara augusti! Vänta tills maj, det är DÅ vi gör det här i Sverige!

Självklart är det bättre att vi demonstrerar första maj än inte alls. Och visst är det fint att vi fått en egen dag att göra detta på. Men ändå... jag måste ju ha missat något. Och det finns säkert många där ute som kan förklara exakt vad det är. (Ps. jag har nu ändrat inställningarna på den här bloggen så vem som helst kan kommentera inläggen, även anonymt. Det var kanske det jag ville ha sagt egentligen)