obehaget

Försökte ringa min faster Ulrika nyss. Medan signalerna gick fram (detta sorgsamt ensamma, monotona ljud!) kom jag att tänka på att hennes första man brukade kalla henne för "pullan". Jag rös av obehag, på samma sätt som jag ryser vid tanken på ord som "pulla" "pilla" och "killa". Det föder liksom otydliga associationer till perversioner och allehanda förbjudna buskisföreteelser, allting höljt bakom mystiska drömslöjor jag varken kan eller vill nå bakom. Som när man var liten och såg något barnprogram som bara kändes så fel så fel, men man kunde inte beskriva varför. Kanske var det något i färgsättningen (rosa-rött upplevde jag som ytterst skrämmande) eller tonfallet som exempelvis Staffan Westerberg använde när han konverserade med de där två yllesockorna. USCH! Tänk dig att stå ute en synnerligen het, kvalmig sommardag som får svetten att rinna över ryggen, och så väser någon bakom dig: ”tjena pullan”. Ah!