Det här med att vara övervakad på arbetsplatsen igen. Idag, när jag i min infantila dumhet trodde att jag var ”ensam” och därmed kunde slappna av råkade jag skratta till när jag läste ett privat mail som inkommit under förmiddagen. ”Jaså, här sitter du och skrattar” hör jag en kvinna säga. Hon var precis på väg att passera mitt kontor, men ljudet av en spontan glädjeyttring fick henne att stanna till. Jag säger ingenting. Hon kommer in, närmar sig skärmen, jag öppnar reflexmässigt ett word-dokument med korta fakta om oroligheterna i Kenya. ”Äh, jag såg en rolig grej bara”, förklarar jag. På skärmen står det: Minst 600 människor har enligt Röda korset i Kenya omkommit under de senste dagarnas oroligheter i landet”. Kvinnan nickar, hummar lite och går vidare.
Åh, den mellanmänskliga interaktionen. Varför känns det enkla ibland så svårt? Hon kanske försökte vara trevlig, ville knyta an och skapa en lite varmare atmosfär i korridorerna, men jag kände som om jag var under attack. Skärskådad. Naken. Kanske lite som i Orwells 1984 där varje tillstymmelse till känslor måste maskeras för att hålla uppmärksamheten borta.
Jag är egentligen så mycket bättre än så här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar