Tanterna

På uppdrag av jobbet ringde jag häromdagen till kontoret i Kenya för att få en uppdatering av läget. Organisationen jag arbetar för driver för- och grundskolor utanför Mombasa, ett av de områden som drabbats hårdast av de senaste veckornas oroligheter. Vi pratar husbränning, plundring och våld.

Hursomhelst.

Det visade sig vara svårt att komma i kontakt med någon ur personalen, däremot får jag tag på en gammal tant från Sverige med kopplingar till organisationen. Hela jag spritter till av spänning och förväntan när hon lyfter på luren.

Jag: Men hej, så bra att du kunde svara! Mitt namn är Jessica ---, jag ringer från --- för att få en uppdatering av situationen. Hur mår ni? Hur ser läget ut just nu?

Tant: (rosslar) Hej hej. Jaaaaa, jag har ju den här förskräckliga hostan, du vet den går liksom aldrig över och nu har jag fått en massa slem i halsen som kommer upp när jag hostar alldeles förskräckligt jobbigt är det usch usch men nu har jag fått antibiotika i alla fall så vi får väl se om det hjälper men just nu så är det (blablablablablabla)

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag lyfte på luren för att få kontakt med någon som befann sig mitt i händelsernas centrum i ett oroligt Kenya. Men jag vet att det inte var det här.