Dagen var ju tvungen att infinna sig någon gång. Var den inte? Och jag är ju snart 27. Man skulle kunna säga att jag klarat mig undan länge. Men inte längre än såhär.
Trots utdragen borrelia så sitter jag nu för första gången i mitt liv i ett kontor som någon sagt är ”mitt”, framför en dator för att göra något slags ”jobb”. Efter fem års akademiska studier (give or take en termin, jag vet ärligt talat inte längre. Allt har liksom flutit ihop i en sörja av fristående kurser, utdragna uppsatser, billig öl, sovmornar, press på att ha ”den bästa jävla tiden i sitt liv” och så vidare.) har jag slutligen nått mitt mål. Ett skrivbord, en stol och en anslagstavla med en bild på chefens kanintax. Håll i hatten, nu kör vi.
Jag har ju givetvis försörjt mig genom att arbeta förr, men jag kan ju erkänna att Konsum, äldrevården samt den korta men mycket intensiva samt bitvis förnedrande perioden som medeltidskvinna på marknad inte var vad jag planerat syssla med tills pensionen/ en framtida bussolycka. Inte för att det är något fel på nyss nämnda sysselsättningar, men det hade känts onödigt att spendera några hundratusen på en utbildning som innebär att jag skuldsatt mig för resten av livet om jag inte ville utnyttja alla mina fantastiska kunskaper i ett slags yrke någon dag.
Jag kan avslöja att det hittills (jag har nu suttit här i en timme och 37 minuter) verkar ganska lugnt, jobbgrejen. De enda direktiven jag fått idag har varit : sitt här och känn in ditt nya kontor. Kom i ordning. Ring hon du ska vikariera för och fråga om hon har kommit på något hon vill ha hjälp med.
Det tog ca 43 sekunder att ställa upp min laptop och starta internet, vilket jag skulle kalla för att ”komma i ordning”. Jag har inga gosedjur eller dansande krukväxter att barrikadera mig bakom idag. Kanske i morgon. (Tips på fler obligatoriska kontorstillbehör?) Ringa ”hon jag vikarierar för” kan jag göra efter fikat så jag har något att göra fram tills lunch. Så, nu sitter jag och surfar och väntar på fikarasten. Känner att min gränslösa kompetens inte riktigt tagits i bruk ännu. Konstaterar att det är väl såhär det är; att jobba.
Trots utdragen borrelia så sitter jag nu för första gången i mitt liv i ett kontor som någon sagt är ”mitt”, framför en dator för att göra något slags ”jobb”. Efter fem års akademiska studier (give or take en termin, jag vet ärligt talat inte längre. Allt har liksom flutit ihop i en sörja av fristående kurser, utdragna uppsatser, billig öl, sovmornar, press på att ha ”den bästa jävla tiden i sitt liv” och så vidare.) har jag slutligen nått mitt mål. Ett skrivbord, en stol och en anslagstavla med en bild på chefens kanintax. Håll i hatten, nu kör vi.
Jag har ju givetvis försörjt mig genom att arbeta förr, men jag kan ju erkänna att Konsum, äldrevården samt den korta men mycket intensiva samt bitvis förnedrande perioden som medeltidskvinna på marknad inte var vad jag planerat syssla med tills pensionen/ en framtida bussolycka. Inte för att det är något fel på nyss nämnda sysselsättningar, men det hade känts onödigt att spendera några hundratusen på en utbildning som innebär att jag skuldsatt mig för resten av livet om jag inte ville utnyttja alla mina fantastiska kunskaper i ett slags yrke någon dag.
Jag kan avslöja att det hittills (jag har nu suttit här i en timme och 37 minuter) verkar ganska lugnt, jobbgrejen. De enda direktiven jag fått idag har varit : sitt här och känn in ditt nya kontor. Kom i ordning. Ring hon du ska vikariera för och fråga om hon har kommit på något hon vill ha hjälp med.
Det tog ca 43 sekunder att ställa upp min laptop och starta internet, vilket jag skulle kalla för att ”komma i ordning”. Jag har inga gosedjur eller dansande krukväxter att barrikadera mig bakom idag. Kanske i morgon. (Tips på fler obligatoriska kontorstillbehör?) Ringa ”hon jag vikarierar för” kan jag göra efter fikat så jag har något att göra fram tills lunch. Så, nu sitter jag och surfar och väntar på fikarasten. Känner att min gränslösa kompetens inte riktigt tagits i bruk ännu. Konstaterar att det är väl såhär det är; att jobba.
2 kommentarer:
Foton på små söta barn MÅSTE man ju bara ha på skrivbordet. Dessa skall användas för att terrorisera intet ont anande medarbetare som ärligt talat SKITER i den söta lilla systerdottern men som av ren svensk hövlighet ändå ler lätt ansträngt och säger; "åh, vilken söt liten bäjbis!" Vad är din jobbtitel? Kan du fixa in mig? Har jobbat två veckor som flygplatskontrollant och är redan grymt uttråkad. Hur ska jag stå ut i ett halvår!? De flesta resenärer är faktiskt ganska trevliga. Otrevligast är, utan undantag, ta da; medelålders vit man (oavsett profession). Du kränker mig, jag äger ju världen! A never ending story...
Vem är den där Geroge? En avlägsen turkisk kusin till George, he, he? Skämt åsido, låt ingen förståsigpåare nånsin sätta sig på dig. Så länge det svänger eller berör är det bra. Min "skämslåt" är "As long as you love me" med BSB. Tyckte då och tycker nu att det är en riktigt bra poplåt. Kan i och för sig ha med gammal kärlek att göra, ja vad vet jag. Lycka till med jobbet!
Ja vad är egentligen min jobbtitel? Jag vet inte! Det måste ha varit enklare förr när man var typ "bonde" eller "piga". Eller hederliga knegarjobb idag som sotare och mekaniker.
Jag sitter på kontor. Det är typ det.
Jag lyssnade sönder BSBs "I'll never break your heart" när jag var typ 13. Min första pojkvän försökte driva smörmusiken ur mig genom att göra mig till grungare. De martenskängorna är fortfarande de dyraste skor jag någonsin köpt.
Skicka en kommentar